Träden landar och sponsorerna kommer

Jag tar med mig min pojkvän till jobbet. Nu ska det bli ordning! Nu ska installationerna landa. Alla träd, skrivmaskiner och bord ska äntligen komma på plats. Niklas har nämligen körkort, till skillnad från mig och Lena, och till skillnad från teknikerna är han varken sjuk eller semesterledig. Vi lånar en bil och kör ut i det vackra och vita. Mer än så kan man inte se för dimman ligger tätt. Men vi lyckas navigera till Hjorthagen och i ett rimfrostig, galet snygg skog hittar vi den rishög Parkförvaltningen pekat ut per telefon. Jag släpar in två träd i bilen, tre meter långa och tunna. Segerrusigt och snabbt kör vi tillbaka för sponsorerna ska komma och se hur det går med verksamheten.

Sponsorerna är en gnutta försenade så jag, den konstnärliga ledaren, kan tyvärr inte göra effektfull entré släpandes ett träd. Det blir mycket lyckat ändå. Investor och jag går omkring och alla elever berättar om sina verk. Tack gode god för att Investor inte kom igår, eller för en vecka sedan, för då hade de inte alls blivit lika impade. Nu kom de precis dagen efter att jag och eleverna skrivit verktexterna, så folk vet vad deras projekt handlar om. De har formuleringarna färskt i huvudet och kan prata. Den andra faktorn är att många elevers material äntligen är på plats. Beställningar har kommit, köp har gjorts och alla har något konkret att peka på. Så var det inte igår. Återigen, min lyckliga stjärna lyser.

Men var är lunchen? Eleverna är hungriga och riktar blicken mot mig. Lena brukar vanligtvis ta tag i den gemensamma lunchen 11.30 så att den blir av 12.00. Nu är klockan 12.15 och alla är ashungriga. Var är Lena? Jag säger sanningsenligt att hon är ute på vägarna tillsammans med min man. För Niklas kör hela dagen, runt omkring i stan och hämtar beståndsdelar till installationer, och det han inte hinner med får vi beställa med bud.